Det här är en artikel som handlar om hur man med relativt enkelt kan få sin Smaragd på en jämbördig nivå och hävda sig på kappseglingsbanan. Den vänder sig inte så mycket till dom som redan placerar sig bra på kappseglingarna, utan snarare till dom som placerar sig på den undra halvan, eller inte har kappseglat alls.
Värt att tillägga är också, att det finns ungefär lika många teorier på hur man trimmar en Smaragd, som det finns seglare. Så den här guiden grundar jag helt på vad jag själv har lärt mig sedan jag köpte 187:an för ett par år sedan, och är endast min personliga uppfattning.

Bottenfinish

Foto: Håkan Häggström

Jag kan inte nog understryka, hur viktigt det är med en slät och fin botten. När jag köpte Rödnäbba hösten 2005, så var den målad med en självpolerande färg och botten såg ut som ett månlandskap när man tittade nära på den. Eller som Emil Sandberg uttryckte sig när han kände på botten – “den känns som en julgran ungefär”. Så förra våren tillbringade jag till stor del bakom mask och skyddsglasögon, när jag först slipade ner hela botten och sedan epoxi-behandlade och avslutningsvis målade med VC-17. Anledningen till att jag epoxi-behandlade, var att VC-17 måste målas på en hård 2-komponentsfärg, vilket självpolerande färger förstås inte är. Det var ett digert arbete att slipa bort all gammal färg, men när det väl är gjort så behöver man ju inte göra det på många år.

Och vilken skillnad det blev. Från att ha varit en trög bromskloss, så kändes hon plötsligt lätt och snabb. Det är svårt att förklara, men det kändes som om inget fäste på henne riktigt. Som en klick smör i en teflonpanna ungefär. Och det spelar ingen roll att jag samma vinter kastade ur inombordaren och lättade båten med säkert 150 kg, jag är ändå helt övertygad om att det var botten som gjorde den största skillnaden. Framför allt för accelerationen. När man väl fått upp farten, så tror jag inte skillnaden är lika väsentlig.

Ett tips är, att lysa med en stark lampa över botten. På så sätt ser du lättare ojämnheter, som du sedan kan spackla igen. Och det är viktigt att du, efter att du har grundmålat, får till en perfekt yta innan du börjar måla med den slutliga bottenfärgen. VC-17 t ex, bildar ju ett extremt tunnt lager, och lämnar inget utrymme för att slipas med något grövre papper efteråt, utan “poleras” snarare efteråt med 1000-papper och uppåt. Detta gör du bäst med vattenslipbara papper. Du ska i princip kunna spegla dig i färgen när du är klar. Björn Österberg skriver i sin bok “Fartträning för stagade båtar” att man bör slipa med en 1 m lång planka. Det ligger nånting i det, men det är ingenting jag har provat själv.

Samma vinter passade jag på att byta min trasiga logg, och valde en logg-givare som är nedsänkt i skrovet. Även övriga “tentakler” skruvades bort eller minimerades, t ex filtret till saltvattnet. Nu tror jag inte att man måste gå så här långt, men det kändes bra rent psykologiskt att göra det.


Foto: Lars G Karlsson

Det sägs också att förskeppet är viktigare att få en bra finish på än akterskeppet, där vattenflödet blir mer turbulent. Och eftersom dom flesta har ett ganska kraftigt lutning på masten, så ligger man ju faktiskt och bromsar med rodret i några graders lutning. Rodret är därför extra viktigt att få en slät yta på. Så finns det ju dom som har slipat ner och optimerat kölen också, men det sparar vi till ett annat kapitel…

/ Philip Karlberg, SWE187

 

Kommentera